Varför reste Graham Greene?

Följande text publicerades i Tidningen Boken 2/2007

Sen natt över Suluhavet. På en korallö utanför Borneos kust sitter vi och väntar på att jättesköldpaddorna ska masa sig upp på land och lägga sina ägg. I vår lilla grupp finns ett par irländskor, den ena från Dublin, den andra från Belfast. En sen kväll på puben för tre månader sedan hade de beslutat sig för att ingå en pakt med temat ”feel the fear”. De tog ledigt från jobbet, flög till Australien och fortsatte sedan upp genom Thailand, Laos, Kambodja och Malaysia. Nu var det tisdag och följande måndag skulle de vara tillbaka på kontoret igen, men innan dess skulle de bara hinna med forsränning i djungeln, bestiga Asiens högsta berg, Kinabalu, och kanske avsluta med lite shopping i Kuala Lumpur. De hade betalat bra för att utstå en hel del strapatser under kontrollerade former, och de var uppfyllda av sin berikande och spännande resa.

Trots den osynliga närvaron av beväpnad militärpolis med vilka vi och sköldpaddorna delade denna lilla ö på gränsen till Filippinerna kände vi oss trygga. Huvudjägarna var sedan åratal åtminstone i lag förbjudna att skörda sina troféer, sköldpaddorna utgjorde inget som helst hot (det var väl snarare tvärtom), de små iglar som fäster sig överallt på kroppen när man tar sig fram i djungeln sprider inga sjukdomar, vi åt alla slaviskt våra malariapiller och föredrog att inte lyssna till gruppens läkare som orerade om denguefeber, giftiga växter och allt annat man inte kan vaccinera sig mot. Vi var pålästa och omgivna av människor med vilka vi kunde göra oss förstådda. Vi representerade en grupp människor som i början på trettiotalet just hade börjat växa till någonting som skulle komma att bli en världsomspännande industri. Vi var, om än något motvilligt, turister.

När Graham Greene 1934 gav sig iväg till Västafrika utan att någonsin tidigare ha varit utanför Europa hade han inte den blekaste aning om vad som väntade honom. Det var just därför han åkte dit. Liberia och Sierra Leone var bara ett stort vitt fält på den brittiska generalstabskartan och den amerikanska gav prov på någon statstjänstemans livliga fantasi. Där fanns områden med beteckningar som ”tät djungel” eller ”kannibaler”, och de utritade floderna existerade inte i verkligheten. När han efteråt på uppmaning av sin förläggare satte sig ner för att skriva Resa utan karta tyckte han först inte att det fanns någonting att skriva om. Ingen spektakulär arkitektur, ingen politik värd att nämna och inga berömda monument. Lösningen på problemet blev en berättelse som fick bli en metafor för minnet; en resa ner i det egna medvetandet, bakåt i tiden till förnimmelsen av den förlamande rädsla man kan känna som barn, vilken snabbt avtar med åren tills allt som återstår bara är en enorm leda.

Det var denna förgörande leda som drev Greene till att ge sig iväg till en av världens mest okända och farliga platser. I sällskap av sina inhyrda bärare (alltid minst tjugofem till antalet) och sin kusin Barbara vandrade han sextio mil genom den outforskade liberiska djungeln där varje by var den andra lik och ingen kunde minnas när de sett en vit man senast – utan att råda bot på tristessen. Botemedlet blev ett liv präglat av en ständig konfrontation med faran på våldsamma platser i förfall, i länder på gränsen till krig eller revolution, under spionuppdrag och i sällskap av sprit, droger och kvinnor som i allmänhet var någon annans hustru.

Greene – vars memoarer i två delar, En sorts liv och Flyktvägar, inte är särskilt ingående och knappt ens nämner vare sig hans fru eller barn – beslutade sig i slutet av sjuttiotalet för att anlita en litteraturforskare vid namn Norman Sherry för att skriva hans officiella biografi. Han stämde möte med Sherry på sin Londonklubb och inledde samarbetet med att ge Sherry en stor världskarta på vilken alla platser han besökt under sitt liv fanns markerade. När de lämnade klubben blev Greene påkörd av en bil. Han reste sig upp från gatan, borstade av sin kostym och konstaterade att professor Sherry varit bra nära att förlora sitt studieobjekt varpå Sherry svarade: ”Det är inte hälften så illa som att förlora sin levnadstecknare, mr Greene.” Då hade Greene inte en aning om hur slaviskt Sherry skulle komma att följa, eller snarare förfölja, honom. Fram till sin död i Schweiz 1991 avverkade Greene omkring 6 000 flygmil om året. Sherry satte genast igång med att metodiskt kopiera minsta steg i jakten på de människor som inspirerat romanfigurerna. Han ådrog sig till och med samma tropiska sjukdomar Greene genomlidit: han fick tropisk diabetes i Liberia, dysenteri i Mexiko och kallbrand i inälvorna i Paraguay. Ibland hände det att Greene följde efter honom för att kontrollera vad han höll på med tills det hela urartade till en trettio år lång katt och råttalek.

I år, exakt 2 251 sidor senare, kom den tredje och sista delen av biografin; ännu mer sågad av kritikerna och Greenes son än de två tidigare. Sherry – som numera är bosatt nära universitetet i Austin, Texas, där Greenes efterlämnade papper förvaras – hade helt gått upp i sin huvudperson samtidigt som biografin allt mer hade kommit att handla om honom själv.

Graham Greene föddes 1904 och växte upp på en privatskola i Berkhamstead strax utanför London, där hans far var rektor. Det ledde till en svår inre konflikt, den mellan lojaliteten till fadern och lojaliteten till de andra pojkarna på skolan. Efter otaliga misslyckade självmordsförsök skickade hans föräldrar honom till en självutnämnd psykoanalytiker i London där han fick bo en tid, efter vilket han utvecklade en allt mer ohälsosam förkärlek för rysk roulett. Att resa utan karta är den metod inom psykoanalysen som sätter patienten i kontakt med sitt undermedvetna. För Greene handlade det om kontakten med sin egen rädsla, med det mest primitiva och ytterst om närheten till döden – redan tidigt i livet var han övertygad om att han skulle vara död innan sin 32-årsdag.

När han senare läste vid Balliol College i Oxford tog han extrajobb som spion på Irland och i det av tyskarna ockuperade Frankrike i utbyte mot fria resor. Han skrev till och med in sig i kommunistpartiet för att kunna resa till Moskva. Under kriget arbetade han för den brittiska underrättelsetjänsten under Kim Philby, en av Storbritanniens mest ökända dubbelspioner som sedermera hoppade av till Sovjet. Greene försökte senare, i sitt förord till Philbys memoarer, att mildra hans brott med hänvisning till Philbys starka idealism. Han gav även tillsammans med sin bror Hugh ut en antologi med spionhistorier, The Spy’s Bedside Book, som i översättning fått titeln Oss spioner emellan, av vilken den östtyska underrättelsetjänsten omedelbart beställde 100 exemplar i tron att den var sprängfylld med hemlig information.

Greene hade börjat intressera sig för religion redan i Berkhamstead ”… där jag började tro på Himlen för att jag trodde på Helvetet”, och han konverterade till katolicismen 1926 i samband med att han träffade sin blivande hustru, Vivienne Dayrell-Browning. Hans egen växande sympati för kommunismen inleddes därför med en känsla av avsmak inför kommunisternas förföljelse av utövande katoliker i Mexiko.
Året var 1937 och han var mitt uppe i arbetet med Brighton Rock. Egentligen hade han velat åka till Spanien för att se inbördeskriget på nära håll och kanske också för att skaka av sig de juridiska sviterna efter en lite för ekivok recension han skrivit om den då nioåriga barnstjärnan Shirley Temple. Men han reste alltså iväg till Mexiko, för att ”uppleva historia”. Det var bara det att Tabasco var så olidligt tråkigt. Faktum var att han inte kunde komma på någonting han gillade med Mexiko, men han fick inspiration till romanen Makten och härligheten, hans första bok med ett tydligt katolskt tema, och en reseskildring, The Lawless Roads, en bok som ger en sådan negativ bild av Mexiko att man där fortfarande talar illa om den. Det enda som verkligen gjorde ett djupt intryck var synen av fromma bönder som vandrade miltals på knä.

Senare, under 60-, 70- och 80-talen, övergick den tidigare kritiken till ett starkt stöd för flertalet av världens kommunistregimer och grupperingar från Kubas Fidel Castro och sandinisterna i Nicaragua, till Ho Chi Minh i dåvarande Franska Indokina och sovjetregimen i öst. Han hade en stark tro både på katolicismen och på kommunismen, samt på en samexistens och en korsbefruktning mellan de båda – en slags revolutionär katolicism blandad med en stark anti-amerikanism. Han var särskilt fascinerad av Panama och hur detta lilla land lyckats hålla ut mot USA. Han var till och med närvarande när det fördrag som överlät Panamakanalen till Panama undertecknades av Greenes personlige vän, general Torrijos, och Jimmy Carter 1977. I samband med detta kunde Greene, som tidigare utvisats ur USA på grund av sina vänstersympatier, återvända i triumf med diplomatisk immunitet.

I sin giftiga kritik mot USA ställde han västerlandets hyckleri, maskinsamhället och ytligheten mot det primitiva, det ursprungliga, det oförstörda och den mystik han funnit i Afrika, Latinamerika och Sydostasien. Genomsnittsamerikanen är en intelligensbefriad och aningslös varelse. I Den stillsamme amerikanen  plockar en amerikansk turist på sig en souvenir, en bit av en sönderskjuten kamera som tillhört en annan turist som gått i vägen för en kula. I Komedianterna, som handlar om Duvaliers Haiti, vill paret Smith bara väl utan att ha en aning om vad som pågår runtomkring dem och vilken roll den amerikanska regeringen har i det som sker.

Det han ville komma åt var inte bara sin egen barndoms rädsla och rotlöshet, utan vid vilken tidpunkt och hur den västerländska civilisationen hade slagit in på ”fel väg”. Begreppet ”primitiv” framkallade hos honom nostalgi. Det betecknade en ursprunglig, ”äkta” och sann tillvaro, skrämmande samtidigt som den var vacker, ett sätt att leva som västvärlden förlorat. Han noterade hur britterna hade en tendens att dra en respektabilitetens slöja över sina mest suspekta förehavanden, men också hur de britter han träffade på utomlands släppte på mycket av sin civiliserade patina och blev transparenta, lättare att genomskåda. I romanen Hjärtpunkten från 1948 skriver han:

”Varför, frågade han sig … älskar jag den här platsen så mycket? Är det för att den mänskliga naturen ännu inte har hunnit med att förställa sig? De orättvisor, grymheter och den småaktighet som folk annars är så skickliga på att dölja fanns här i överflöd. Här var det möjligt att älska människor nästan som Gud älskade dem, med insikt om deras värsta sidor: det du älskade var inte ett förhållningssätt, en fin klänning, en väl instuderad åsikt.”
(min övers.)

Graham Greene är en av nittonhundratalets mest lästa författare. Sina demoner och tron på en för tidig död till trots levde han i 87 år under vilka han skrev 26 romaner, två självbiografier, dramatik och filmmanus enligt ett strikt arbetsschema och med en hastighet av 500 ord om dagen. Den miljö, kallad ”Greeneland”, man möter i hans böcker var helt och hållet genomsyrad av hans utlandsvistelser, politiska övertygelse och katolska tro.

”Greeneland” präglas av revolution, maktbegär, moraliska dilemman och misär, och befolkas av lika många präster som militärer, uttråkade statstjänstemän och britter i förskingringen. Kanske bygger det mer på fantasi än på verkligheten, även om han själv insisterade att motsatsen var fallet. Evelyn Waugh har i alla fall sagt att det Västafrika han läst om i Hjärtpunkten till och med kändes verkligare än hans egna minnen av det. Hjärtpunkten förmedlar inte bara en bild av Afrika, den handlar också om en godhjärtad kolonialtjänsteman som känner ett sådant medlidande med sin hustru och sin älskarinna att han till slut begår en dödssynd genom att ta livet av sig.

Scroll to Top