Robert Byron

 

Teckningen av Gyantse Dzong i Tibet jag fick av Robert Byrons syster, Lucy Butler, 2004. Den 17 oktober 1929 skrev Byron till sin mor: “Jag har gjort en teckning och hoppas hinna med en till i eftermiddag …” Foto:Pierre Zoetterman

Följande text bygger på tre essäer jag publicerade om Robert Byron i samband med att min översättning av hans klassiska reseskildring från 1930-talet, Vägen till Oxanien, kom ut 2003/2005: “Resenär på ständig jakt efter kunskap”, Göteborgs-Posten 2003-11-16, “Robert Byron 100 år” Tidningen Boken, 2/2005 samt mitt efterord till den reviderade pocketupplaga som kom ut 2005.

”Du måste ta dig till Liverpool Street. Tågen går ofta … Kom klockan tolv eller ett så ska jag bjuda på något att äta och massor att dricka. Fast ingen akvavit!”
Året är 2004 och jag ger mig ut på en resa, fast mer i tiden än i rummet. Jag tar mig till Liverpool Street Station, hittar ett lämpligt tåg och åker enligt anvisningarna en kort sträcka österut till den lilla byn White Notley i Essex. Sedan promenerar jag till ett stort hus som förutom installation av vatten och avlopp knappast har förändrats sedan första hälften av femtonhundratalet. Här bor Lucy Butler, hon är 93 år gammal och Robert Byrons yngre syster, samma syster han besökte i Berlin i slutet av trettiotalet då hon tillsammans med sin man, då journalist på BBC, råkade bo i en lägenhet ovanför Görings mamma. Robert och Lucy stod varandra nära, de hade samma sinne för humor, hon förvaltade hans kvarlåtenskap och i början på nittiotalet gav hon ut ett urval av broderns brev till mamman.

Vi äter lunch, dricker vin och pratar om Sverige. Under kriget bodde Lucy Butler i Stockholm där hennes man under ett par år var kulturattaché visar det sig. Efter kaffet kommer den stora överraskningen, hela Robert Byrons litterära kvarlåtenskap finns här i Lucy Butlers vardagsrum. Hon funderar på om hon ska överlåta det hela till Byrons gamla skola, Eton, eller om det ska forslas över till något arkiv i Amerika, men ingenting är dokumenterat, så varför inte börja nu? Ur skåp och lådor plockar vi fram kuvert sprängfyllda med tidningsurklipp och buntar med manuskript inslagna i gammalt tidningspapper och snöre. Lucy Butler tar fram papper och penna, hon kånkar och bär och lyfter och letar. Hon hade redan i förväg plockat fram sitt exemplar av förstaupplagan av The Road to Oxiana – som inte har varit sig riktigt likt sedan Londonblitzen – och ur ett kuvert trillar manuset till The Byzantine Achievement. Vi kommer naturligtvis ingenstans med dokumentationen så jag ber att få se Byrons teckningar och vi går ut i köket där ett par i färg hänger över kylskåpet. Men det finns fler på övervåningen, så vi tar oss i långsamt mak uppför den solida ektrappan. På vägen tittar vi in i sovrummet där två miniatyrer hänger på väggen bredvid sängen. Den ena är ett litet traditionellt persiskt porträtt av Robert – vars tillkomst beskrivs i anteckningarna från Esfahan den 9 mars och som också har använts till omslaget till Robert Knox biografi över Byron – den andra föreställer hans namne, lord Byron. De var inte alls släkt, men namnet öppnade dörrar, särskilt i deras älskade Grekland. Robert och lorden engagerade sig båda och dog (lika gamla) i kampen mot en yttre fiende. I lordens fall en adopterad fiende, turkarna, i Roberts fall nazismen.

Till sist når vi fram till makens arbetsrum som Lucy Butler själv dekorerat med remsor av handtryckta Pugintapeter mellan ekbjälkarna (”samma som i House of Lords”). Vi sorterar: teckningar från Byrons resor, ett jättefotografi av Göring i profil (”det är du väl knappast intresserad av”) och ett på väninnan Nancy Mitford, fler societetsfoton, fler teckningar. Plötsligt säger hon: ”Skulle du vilja ha den där?” och pekar på en stor blyertsteckning som sticker fram under Göring, nästan helt oskadad, men med en ganska fuktfläckad och maskäten passepartout. Varken hon eller jag vet vad den föreställer, och hon berättar att hennes bror sällan fick tillfälle att teckna i lugn och ro. Han var alltid på väg. Men det här ser inte ut som något hastverk utan visar omsorgsfullt tecknade byggnader i ett bergslandskap – jag tycker det ser ut som Tibet.

Jag får en sopsäck att slå in mitt konstverk i och med min skatt fladdrande under armen tar jag mig tillbaka till Liverpool Street genom rusningstrafiken. När jag kommer tillbaka till Sverige plockar jag fram volymen med Byrons brev, hittar ett från den 17 oktober 1929, skrivet nästan på dagen för sjuttiofem år sedan, och inser att min bild visar Gyantse Dzong i just Tibet. ”Jag har gjort en teckning och hoppas hinna med en till i eftermiddag …”.

Färden dit hade varit strapatsrik. Byron och hans reskamrater hade efter många turer genom den Angloindiska administrationen fått tillstånd att korsa gränsen vid Darjeeling och ta sig till Gyantse där det delar av året fanns en brittisk handelspostering, men inte längre. Det gällde att se till att befinna sig bland det fåtal européer som, förutom brittisk militär, tilläts resa in i landet. Gyantse ligger på 4 300 meters höjd och dagarna innan hade de varit uppe i Phari på 4 700 meter. De plågades av huvudvärk, sönderbrända ansikten och de hade tappat aptiten. Byron var nära att ge upp, men när det visade sig att hans reskamrat kände likadant fanns det förstås ingenting annat att göra än att insistera på att fortsätta. Det var värt besväret. Vädret var vackert och Byron gav sig ensam iväg på en lång ridtur. ”Gyantseslätten är så enorm – man kom ingenstans eftersom allting låg så långt i fjärran”, skrev han till sin mamma.

Vintern 1936 sitter en utmattad Robert Byron i Peking och skriver på sin bok om Centralasien. Han hade tagit sig till Kina genom att korsa hela Ryssland från väst till öst, och när han lämnar landet för att återvända till England kommer han att göra det via Japan och USA. Indien, Tibet och större delen av Europa, speciellt Grekland, är redan avklarade sedan flera år tillbaka. Byron är 31 år gammal, Vägen till Oxanien är hans nionde och, i princip, sista verk; han har då bara fem år kvar att leva.

Under tiden han sitter där i Kina kämpar många av hans generationskamrater på i förskingringen. Mellankrigstiden var den litterära reseskildringens guldålder och en mängd redan etablerade skönlitterära författare – eller resenärer som valde att skriva i en mer skönlitterär form – sällade sig till skaran av pilgrimer, pirater, upptäcktsresande, missionärer, vetenskapsmän, handelsmän, diplomater, soldater, imperiebyggare, diplomathustrur, äventyrare och andra från Homeros till Michael Palin som i alla tider och av vitt skilda orsaker har nedtecknat sina upplevelser i fjärran land. Detta är människor som påverkar historien, för resenärer utlöser ett möte – ett möte som inte bara förändrar dem själva utan också de människor och de platser de besöker, och det blir snart uppenbart att reseskildringar tillhör en genre som är svår att avgränsa. Det är inte alltid så lätt att avgöra om det man läser är fakta eller fiktion, för hur lätt är det inte att försköna, förbättra och dramatisera, missförstå eller avstå från att berätta. Därför bär en plats inte bara på sin egen historia, utan förknippas med andra, verkliga eller fiktiva, historier färgade av dem som kommit utifrån. ”Det finns inga främmande länder”, har Robert Louis Stevenson sagt, ”det är bara resenären som är främmande.”

Om de föregående 200 åren av erövring och imperiebyggande hade genererat en explosionsartad produktion av reseskildringar i upplysande syfte skapades under tjugo- och trettiotalen denna mer litterära tradition. Den tekniska utvecklingen och den brutna isoleringen efter kriget gjorde det nu lättare för gemene man att röra sig runt i världen, och folk reste som aldrig förr. Förlaget Jonathan Cape gav under tjugo- och trettiotalen ut en serie med reselitteratur som tio år senare omfattade hundratals titlar av kända och mindre kända författare. Böckerna var särskilt utformade för att ”lätt kunna packas vid en hastig avresa” och blev ett litterärt komplement till den obligatoriska Baedekerguiden. Man läste Henry James och D H Lawrence om Italien, lord Byron om Grekland, Flaubert för en doft av den exotiska Orienten och Stevenson för en bild av Frankrike eller Söderhavet. Men ingenting kan överträffa den egna upplevelsen. I förordet till From Russia, Then Tibet formulerar Robert Byron resenärens credo: man kan bara lära känna världen när man ser, hör och känner doften av den – resenären är slav under sina sinnen.

Vägen till Oxanien har ända sedan den kom ut för första gången 1937 räknats till de stora reseklassikerna, och den är lika svår att kategorisera som andra reseskildringar. Den är skriven i form av en resedagbok, men det är en ren efterkonstruktion. Mycket information tillkom efteråt, intryck friserades och bearbetades under arbetet med manuset hemma i England och i Kina. Vi möter människor och landskap, fragmentariska och ofullständiga inblickar i den politiska situationen, men också ett högst personligt forskningsprojekt – sökandet efter den islamska arkitekturens rötter i den persiska kulturvärlden. Upprinnelsen var en bild av ett tusen år gammalt persiskt gravtorn som kom i Byrons väg under en resa i Indien. Det var allt som behövdes för att väcka intresset hos en ung man som redan tidigt i livet hade föresatt sig att lära sig så mycket som bara var möjligt om världens civilisationer innan han fyllde trettio.

Även om det hade blivit vanligare att resa så var det inte längre riktigt lika smärtfritt som det hade varit före 1914 då man med något undantag inte ens behövde pass, och Centralasien var, då som nu, en orolig del av världen, lika mycket offer för inre stridigheter som en spelplats för stormakter. Vid första världskrigets början tillhörde åttiofem procent av jordens yta något imperium. Det var ett världsherravälde som hade vuxit snabbt, hälften av erövringarna skedde under de hundra år som passerade mellan slutet av napoleonkrigen och första världskriget. Det brittiska imperiet var nu, i början på trettiotalet, på nedgång, det hade det varit sedan Boerkriget. Men Indien hade man kvar, och därför låg Iran, och särskilt Afghanistan – det land som till skillnad från de omgivande länderna inte låtit sig besegras av främmande makt – som en eldfängd buffertzon mellan britter och ryssar.

I Iran härskade Reza Shah Pahlavi som hade tagit makten vid en statskupp 1921 och som drev en intensiv moderniserings- och utvecklingskampanj enligt västerländska ideal, vilket var en källa till stora konflikter. Han var grundare av Pahlavidynastin som ändades redan i andra generationen med hans sons, Muhammed Reza, död i exil 1980, året efter ayatolla Khomeinis maktövertagande. I Afghanistan regerade Amanullah Khan, som utropats till kung 1926 över landet som fått sin nuvarande form under Dost Muhammed Khan på 1830-talet. Dost Muhammed hade inte lyckats liera sig med britterna, utan vände sig istället till Ryssland, vilket utlöste två brittiska invasionsförsök under 1800-talet. Amanullah Khan hade förklarat Storbritannien krig så sent som 1926.

Byrons reskamrat var den några år yngre Christopher Sykes, en ung diplomat som redan hunnit med att vara stationerad i Teheran och därför talade en del farsi. Byron själv var notoriskt dålig på språk. Christopher ägnade sig åt efterforskningar för en bok om Tysklands svar på Lawrence av Arabien, spionen Wassmuss, som hade ställt till med en hel del oreda genom att uppvigla de olika klanerna mot britterna. Vid första försöket att ta sig in i Afghanistan anklagades Christopher själv efter ett samtal med shahens trädgårdsmästare för att vara spion, vilket var ett helt befogat antagande, och fick därför reseförbud. Det var inte alls ovanligt att utlänningar blev anklagade för att vara spioner, och det var inte heller ovanligt att de mer eller mindre var det. Byron tyckte det verkade glamoröst, ännu helt ovetande om att han skulle komma att ge sig ut på sin sista resa för att hålla ett öga på ryssarna i Iran.

På sin väg genom Iran och Afghanistan träffar Byron på allehanda udda individer – den tyske arkeologen Herzfeld med sitt tama piggsvin och sin ovilja att dela med sig av fynden i Persepolis; den bombastiske afghanske ambassadören som Byron bara kan ge full rättvisa med hjälp av musiktermer; den mycket besynnerlige amerikanske turisten Farquharson – men det centrala temat är ändå den islamska arkitekturen. Hans egna svartvita bilder låter oss bara ana all den färgprakt han beskriver så målande: bläckblå berg och safirgröna vidder; himmelsblå kolonner mot ljungfärgare berg; gyllenrosa, prästkragsvita och duvblå mosaiker samt, i From Russia, Then Tibet, choklad, ultramarin och äppelrött i madonnans draperingar på en ikon i Tretjakovgalleriet i Moskva. Fast för Byron är ornamentiken underordnad de rumsliga kvaliteterna. Skuggspelet, den effekt som uppstår när man sammanför glaserat och oglaserat tegel, teglets kvalitet, de bärande detaljerna. Byron beundrar de uppåtsträvande linjernas arkitektur, plana ytor som inte störs av arkitraver och ornament – ”massans rörelse uppåt”. Varken den klassiska arkitekturen eller gotiken har lyckats, anser han, och den klassiska arkitekturen avfärdar han med kommentaren ”innehållslös perfektion”. Däremot hittar han dessa egenskaper hos skyskraporna i New York, katedralen i Liverpool, Stockholms stadshus – och hos Hagia Sofia i Istanbul om man isolerar ytterfasaden och tänker sig den utan minareter. De byggnadsverk som han däremot anser riktigt har lyckats är märkligt lika varandra: klostret Simopetra på ön Athos i Grekland och Pothalapalatset i Lhasa. Det här uttrycker han redan i The Station från 1928, och det är denna estetik som är avgörande för resan till Centralasien. Gonbad-i Qabus, det gravtorn som föranledde den och som han utnämner till världens mest framstående byggnadsverk är ett praktexempel på denna strama arkitektur.

Under de sjuttio år som har förflutit sedan Byron fotograferade de centralasiatiska byggnadsverken har det hänt en del. Några har försvunnit helt. Jättebuddhorna i Bamiyan utanför Kabul, de som han beskrev som ”ofräscha” och ”inte ens är värda arbetsinsatsen”, men som var de första i världen som avbildade Buddha i mänsklig skepnad, utplånades av talibanerna i mars 2001efter att ha vandaliserats med jämna mellanrum sedan 800-talet. Av de sju minareter (en bråkdel av det ursprungliga antalet) som Byron beskrev i Gowhar Shads musalla i Herat finns endast fem kvar efter jordbävningar och invasioner. Ryska soldater använde dem till att träna målskytte på under lediga stunder. Segertornen i Ghazni ligger mitt i en stridszon och hotas av den intilliggande genomfartsvägen. Museet i Bagdad med ”Urs skatter” är länsat och valvet i Ktesifon i Irak misstänks ha använts som kulturminnes-”sköld” under Irakkriget. Längs med avenyerna i Kabul, ”de vackraste i världen”, finns inte ett träd kvar. Det enda som är sig likt är att de afghanska männen alltid bär med sig sitt vapen ”som engelsmännen sitt paraply”.

Orientalismens spöke är aldrig långt borta, fast i Robert Byrons fall är det en sanning med en hel del modifikation, för han var starkt kritisk till det brittiska maktbeteendet i det sönderfallande kolonialväldet och en alldeles för utpräglad individualist för att låta sig påverkas av den allmänna opinionen. I An Essay on India, från 1931, beskriver han sitt första chockartade möte med Indien:

För nu befann jag mig i en situation som jag varken hade föreställt mig eller önskat, en härskare bland sina undersåtar … Det stod skrivet i allas ansikten, och om mitt eget uttryckte någon tvekan så doldes denna av min tropikhjälm … Jag kände mig illa till mods och min följeslagare märkte det … ’Se på dem bara’, sa han. ’Man inser vad det är vi har att göra med här i Indien.’ Det var sant. Jag insåg att det vi hade att göra med var någonting som fanns inom mig.

Efter hemkomsten lämnade den åtta månader långa vistelsen honom ingen ro, men, som han säger i samma bok: ”Blotta omfattningen av mina landsmäns excentricitet resulterade snarare i att jag ville studera dem än avsky dem.”

Robert Byrons egensinniga inställning till konsten, litteraturen och politiken gick oftast stick i stäv med hans omgivning. Holländskt måleri, ryska romaner, Shakespeare, påven och Churchill, alla var de helt utan meriter. ”Är inte Robert bara för underbar?” säger Nancy Mitford. ”Han verkar hata allt som vanliga människor gillar!” Men hans känslor för det han gillade var desto starkare. Den enda konstnären av riktigt värde var El Greco, greken, med rötter i den bysantinska konsten och ett lite annorlunda seende. Hans utdragna, plastiska figurer kan ha berott på ett synfel, att han var astigmatisk. Byrons konstnärliga mor hade lärt honom att ”se” form, innehåll och samband, men han gjorde det på sitt eget sätt, vilket han förmedlar i Vägen till Oxanien.

Efter krigsslutet var Evelyn Waugh övertygad om att det inte längre kunde finnas någonting att skriva om. Europa låg i ruiner, världen var full av människor som förlorat sina hem och ny teknik gjorde att ett annat sätt att resa, turismen, började ta fart. Byron var död. Han rapporterades saknad 1941 efter att det fartyg han färdades med på väg mot Mashad i Iran torpederats av tyskarna utanför Skottlands kust.

På flyget tillbaka till Sverige efter besöket hos Lucy Butler sitter jag av en händelse bredvid ett äldre par som flytt diktaturens Uzbekistan. Man måste besöka Uzbekistan åtminstone en gång i livet, säger de, det är så vackert. Tasjkent, Bukhara, Samarkand – Transoxanien, Timur Lenks hemtrakter som breder ut sig på andra sidan floden Oxus (Amu Darja). Oxus var målet, och Byron kom så nära att han tyckte sig känna doften av den, men han fick aldrig se, höra eller korsa den på grund av de ryska trupper som kontrollerade gränsen.

Scroll to Top