Svensk-indiska översättningsprojektet

I Kozhikode blir vi plötsligt bjudna på en bokrelease för en översättning till malayalam av en novellsamling av Sholom Aleichem (författare till novellen ”Spelman på taket”). “Tänk”, säger professor Karassery från Universitetet i Kerala med andan i halsen, “här har vi en översättning till malayalam av en rysktalande man som föddes i Ukraina, kom till USA och skrev på jiddisch. Nu har du kommit hit till Kerala från Sverige och översätter Basheer till svenska! Basheer är Keralas Sholom Aleichem! Ni kommer att vara här i 4-5 timmar, yes!” Men det blir jag och inte översättaren av Aleichems bok, som flugits över från New York, som med viss förvåning, faktiskt till allas förvåning, skickas upp på scenen för att ta emot det i rosa silkespapper inslagna, rykande färska, exemplaret ur den berömde författaren M. T. V. Nairs hand och nästa dag syns på bild i lokaltidningen.

Följande text utgör efterordet till tre noveller av den indiske författaren Vaikom Muhammad Basheer som publicerades av bokförlaget Tranan med titeln Under mangoträdet 2008.

Någon gång i början av förra seklet promenerar en liten muslimsk pojke vid namn Kuchu Muhammed (Lille Muhammed) i vattenbrynet på en strand i södra Indien tillsammans med sin far. Plötsligt säger pojken:
”Pappa, vem är det som suddar ut mina fotavtryck?”
”Det är bara vår skapare som kan göra det”, svarar pappan, ”ställ inte såna frågor”.
”Jag tänker visst fråga sånt! Jag måste ju få veta vad som är sant.”

Den frågvise Kuchu Muhammed gav inte upp. Han tog sig efter många äventyr namnet Vaikom Muhammad Basheer och kom att bli en av nittonhundratalets mest älskade och respekterade författare, och inte bara i sin hemstat Kerala. Basheers nästan uteslutande självbiografiska kortromaner, noveller och novellsamlingar – sammanlagt ett trettiotal – är vida spridda över hela Indien, och han anses numera som en av de mest inflytelserika författarna i sin generation.

Hans far hade en gång varit en välmående timmerhandlare, men när Basheer föddes i den lilla staden Thalayolaparambu nära Vaikom i delstaten Kerala1908 hade han förlorat allt och familjen var fattig. Det här var en tid präglad av starka motsättningar mellan muslimer och hinduer och mellan olika hinduiska grupperingar. Samtidigt fanns det ett starkt gemensamt motstånd mot det sönderfallande brittiska imperiet.

Ingen i Kuchu Muhammeds omgivning var politiskt engagerad och han hade inte heller någon kontakt med andliga ledare, men han var lättpåverkad och känslig, och han växte upp med och påverkades av de suggestiva romantiska sånger om krig och kärlek (mujahedin mala) som kommit med araberna till Malabar på den indiska västkusten under artonhundratalet.

När Kuchu Muhammed var sexton år gammal kom Mahatma Gandhi till Kerala för att stödja den lokala frihetsrörelsen som kämpade för att ge de lägre kasterna tillträde till templen. Kuchu Muhammed sprang fram till honom i folkmassan och lyckades röra vid ”Gandhiji”.
En kort tid efteråt rymde Kuchu Muhammed hemifrån, blev aktiv i icke-våldsrörelsen och deltog i den berömda ”saltmarschen” till den strand i Gujarat där Gandhi och hans följeslagare producerade eget salt i protest mot britternas skatt på basvaror. Men britterna slog hårt tillbaka mot de fredliga protestanterna. Kuchu Muhammed sattes i fängelse och relegerades dessutom på grund av sina politiska aktiviteter från den engelska skolan i Vaikom året innan han skulle ta sin examen.

I novellen ”Mor”, i vilken han skildrar dessa händelser, skriver han:
”Varför är Indien så fattigt? Jag kan inte med stolthet säga: ’Jag är indier’. Jag är indier, men samtidigt är jag en slav. Jag avskyr det land i slaveri som är Indien. Men … är inte Indien också min mor? Förväntar sig inte Indien, liksom den mor som födde mig, någonting av mig? Indiens jord förväntar sig min döda kropp medan min mor förväntar sig att se mig vid liv. Förväntningar!”
Med tiden var det många som uppgivet insåg att icke-våld inte ledde någonstans. Kuchu Muhammed sökte sig istället till den militante frihetskämpen Bhagat Singh och började skriva regeringsfientliga artiklar i nationalistiska tidningar, vilket ledde till att han återigen fängslades och torterades i flera omgångar. Till slut hade han sett alla fängelser i Kerala inifrån, och efter att han släppts ut från anstalten i Cannanore – där det vid den tiden satt 600 politiska fångar – blev han besatt av att döda ”Nr 270”, den mest brutale fångvaktaren av dem alla. Han satte aldrig sin plan i verket. Istället lät han sig övertalas att återvända hem för att fortsätta sina studier, men han stannade inte länge. En dag gick han bara ut genom dörren och försvann. Han tog sig namnet Vaikom Muhammad Basheer och gick i exil undan den hemliga polisen.

I sju års tid flackade han runt i Indien. Han tog sig till Afghanistan och Pakistan; han deltog i frihetsrörelsen i Kashmir; han arbetade på en båt som fraktade pilgrimer från Bombay till arabländerna; han tillbringade flera år bland hinduiska och muslimska asketer i Himalaya och besökte varenda muslimsk, hinduisk och kristen pilgrimsort i norra Indien; han arbetade som astrolog, kock, tidningsförsäljare, frukthandlare, bokhållare, vakt, hotellmanager, engelsklärare och försäljare av sportartiklar.
En cykelolycka satte stopp för försäljarkarriären, och en natt dök han återigen upp i Thalayolaparambu där hans mamma väntade med maten, liksom hon gjort varje dag under de sju år han varit borta. Han byggde sig ett litet skjul som lutade sig mot stadens busskur och började sälja böcker.

På femtiotalet öppnade han en ny liten bokhandel, allmänt känd som ”Basheer’s Bookstore”, i kuststaden Kochi; inte så mycket för att sälja utan för att läsa böcker, särskilt på engelska. Där satt han och skrev, och där samlades hans vänner för att prata litteratur.
Men han hade börjat dricka, och hans psyke blev allt mer instabilt. En dag hörde hans vänner hur han skrek osammanhängande i sitt rum ovanpå bokhandeln och hittade honom med en kniv i vardera handen, kämpande mot osynliga fiender. I fem år vårdades han på ”Ayurvedic Mental Clinic” i Trichur. När han kom ut därifrån var Basheer femtio år gammal, och hans vänner började söka efter en fru åt honom så att han skulle kunna stadga sig och bilda familj. Valet föll på den tjugosju år yngre Fatimabi. Hon var dotter till en fattig skollärare och hade små möjligheter att bli gift på annat sätt. De gifte sig 1958, och Basheer byggde sig ett hus i Thalayolaparambu. På tomten ligger numera en modern bank, men bakom fasaden i glas och betong finns gården till Basheers hus bevarad med sin brunn och vilstolen i trä och rotting.

Basheer och Fatimabi (Fabi) fick två barn och slog sig sedermera ner i den lilla kuststaden Beypore i norra Kerala. Basheer gav upp sitt kringflackande liv, och ”Sultanen av Beypore” tillbringade större delen av sin tid i sin fällstol under ett enormt mangostanträd där han lyssnade till någon av sina närmare 200 grammofonskivor (allt ifrån klassisk indisk musik till Bing Crosby och Abba) och där han tog emot vänner och beundrare som lyssnade till hans historier och kärleksfullt kallade honom ”guru” (lärare).
Basheer råkade 1994 ut för ett sista astmaanfall och dog i armarna på sin vän fotografen Punaloor Rajan som följt och fotograferat honom under trettio års tid.

Under sitt verksamma liv vann Basheer en mängd utmärkelser. Han tilldelades 1982 en av den indiska statens finaste utmärkelser, ”Padma shri”, och han var medlem i Keralasektionen av Indiens litterära akademi, Sahitya Akademi.

I Kerala bor 33 miljoner människor på en yta lika stor som Småland. Det var en kommunistisk regering som tog över i delstaten när Indien blev självständigt 1947, och sedan dess har kommunisterna haft makten i delstatsparlamentet med jämna mellanrum. Därför finns det, trots stora problem i utbildningsväsendet, en tradition av ”utbildning för alla”. Kerala har följaktligen en för Indien ovanligt stor andel, över 90 procent, läs- och skrivkunniga, och alla skolbarn, vare sig de är hinduer, muslimer eller kristna, kommer i kontakt med Basheers berättelser.

Författaren Basheer skrev på prosa ”därför att människor pratar, tvättar sig, äter och föder barn på prosa”. Författare blev han för att han inte hade de rätta förutsättningarna för att bli kock, magiker, journalist eller ficktjuv. Det var bara ett av alla de yrken som finns att välja på. Han ansåg att det inte finns någonting ”stort” eller ”djupt” i litteraturen eller med författarskapet och att litteratur inte är någonting annat än resultatet av en människas erfarenheter. Basheer hade vunnit sina erfarenheter bland allt ifrån korthajar och prostituerade till heliga män.

Människan Basheer bar på en djup, existentiell oro, han var manodepressiv, led i perioder av akut dödsångest och fick flera våldsamma anfall som det i bokhandeln i Kochi. I över tio år vårdades han i omgångar på psykiatriska kliniker, och han var under många år svårt alkoholiserad, vilket gjorde att hans förläggare på författarkooperativet bara betalade ut små summor i taget för att han skulle kunna bygga sitt hus.

Han drogs till sufismen och den hinduiska mysticismen och hade levt bland muslimska och hinduiska asketer, men det var inte ett liv som passade honom. För att hålla depressionen borta behövde han ständigt människor omkring sig. Och på frågan om han var mystiker hade han ett kort men kryptiskt svar: ”Jag är ingen grönsak.” När den unge Majid i ”Under mangoträdet” har svårt med matematiken och kommer fram till att ett plus ett inte blir två, utan ”ett större ett”, precis som de två flodarmar som förenas till en enda flod utanför byn, uttrycker han en tankegång som återfinns i en sufisk skrift från 1600-talet. Den beskriver mötet mellan sufismen och den hinduiska mysticismen som två hav som flyter samman.

Basheer hade inte något tålamod med stagnerade traditioner eller religiös fanatism. Han företrädde en tolerans och samexistens mellan religioner som finns inbyggd i Indiens långa historia. När han en gång skulle ta emot en utmärkelse ur Keralas guvernörs hand och guvernören gjorde den sedvanliga hinduiska hälsningen med handflatorna mot varandra höjde muslimen Basheer båda sina armar i en kristen välsignelse.

Basheer pratade med gudar, gastar och spöken, han var besatt av kvinnors doft, skrev kärleksbrev tills han blev åttio, han ömmade för djur och människor och hans främsta mål var nanma, godhet, och strävan att bli en bättre människa. När man läser dessa historier ska man komma ihåg att Basheer inte är en litterär gestalt utan en berättare för vilken minsta vardagshändelse blommade ut till en fantasifull historia berättad med ett stort mått ironi, humor och vemod – gränsen mellan fantasi och verklighet var hårfin. Författaren M.T. Vasudevan Nair jämför honom med sagoberättarna i basaren i Kairo som berättar så fängslande att folk kommer tillbaka dag efter dag för att höra mer.

Så vi får föreställa oss honom där han sitter under sitt mangostanträd med de enorma, svartbågade glasögonen på näsan, barfota, endast iklädd ett höftskynke, bolmande på en bidi och graciöst gestikulerande med sina stora händer. Bredvid sig har han sin grammofon och ett glas te. Någonstans finns hans stora svarta paraply som han alltid bar med sig till skydd mot solen. Då och då spottar han upp lite slem (han hade svår astma), tänder en ny bidi och fortsätter sin berättelse.
De tre noveller som presenteras här tillhör hans mest kända och representerar den del av hans författarskap som behandlar malabarmuslimernas vardag. ”Under mangoträdet” var, förutom de politiska artiklar han skrev för olika tidningar i ungdomen, hans första publicerade text, skriven 1944.  ”Morfar hade en elefant!” kom ut 1951 och 1959 publicerades ”Pattummas get”.
Om man delar upp Basheers verk i tre grupper kännetecknas den andra gruppen av övernaturliga motiv. Ett exempel är Neela velicham (Det blå skenet) som handlar om hur Basheer flyttar in i ett hus som hemsöks av en flicka som en gång dränkt sig i brunnen på gården för att hon inte fick gifta sig med den man hon älskade. Dörrar slår igen och vattenkranar börjar plötsligt droppa, men Basheer talar henne tillrätta, och hon belönar honom med ljus till hans nattliga skrivande.
Den tredje gruppen berättelser utspelar sig i fängelsemiljö. I novellen Mathilukal (Murar) förälskar sig hjälten, naturligtvis Basheer själv, i en kvinnas doft som tränger igenom muren mellan männens och kvinnornas avdelning på fängelset. De pratar med varandra genom en spricka i muren och hon föreslår att de ska träffas i hemlighet. Men kort före mötet blir Basheer plötsligt frigiven, och de får aldrig se varandra. I filmversionen från 1990, i regi av Adoor Gopalakrishnan, spelar en av Indiens störste filmcharmörer, Mahmody, rollen som Basheer.

Basheer skrev på malayalam – ett av de ursprungliga indiska språk som talas i hela Kerala i ett otal dialekter av vilka malabarmuslimerna har sin egen – och trots att han aldrig fick avsluta sin utbildning blev han en språklig nydanare. Han hittade på nya ord, hans grammatik var minst sagt kreativ och hans stil karakteriseras av ett stackattoartat, poetiskt flyt med ständiga tempuskast som är omöjlig att återge på svenska.

Den svenska översättningen är gjord utifrån R.E. Ashers och Achamma Coilparampil Chandersekarans översättning till engelska från 1980, och när det gäller ”Morfar hade en elefant!” även Dominique Vitalyos franska översättning från 2005, som är något utökad i omfång jämfört med den engelska. Efter Ashers översättning arbetade Basheer om sin text. Vitalyos, som till skillnad från Asher, översätter direkt från malayalam, har utgått från den version som publicerades i en samlingsvolym på originalspråket 1994.

Arbetet med översättningen till svenska hade varit i stort sett omöjligt utan hjälp av författaren, poeten och förlagsredaktören Rizio Yohannan Raj som under två veckor i februari satt med mig hemma hos sin svärmor, Vaksala Kumari, i Keralas huvudstad Trivandrum och gick igenom originaltexterna på malayalam. Hon var också en oumbärlig tolk under de många möten vi hade tillsammans med Basheers vänner och familjemedlemmar som tog emot oss i sina hem över hela delstaten:

Yngste brodern Abu och systerdottern Khadija med familjer i Thalayolaparambu visade oss Basheers skrivarstuga och berättade hans historia. Khadijas mor Pattumma – som då och då turnerade i traktens skolor med en av sina getter – gick bort vintern 2007, nittioett år gammal.

I Khozhikode träffade vi sonen Anees och dottern Shahina.
En av Basheers äldsta vänner i Kochi, konstnären och arkitekten M.V. Devan, ”Keralas Picasso”, som har illustrerat några av Basheers berättelser, ritade av oss på titelsidan till ett av sina publicerade tal om Nehru och berättade om hur det var när Basheer smorde hans ögon.

M.T. Karassery, professor i malayalam vid universitetet i Calicut, hade just publicerat en biografi om Basheer och bjöd oss i internationaliseringens namn på en osannolik boklansering av en helt annan ”chutneyöversättning”, en novellsamling av Sholom Aleichem.

Den elegante N. Gopalakrishnan berättade otaliga anekdoter och minnen om Basheers kärlek till människor och djur.

Bokhandlaren Sreetharan gav mig Basheer på malayalam och berättade om hur vännerna träffades i hans lilla bokhandel på andra våningen i ett bostadshus i Kozhikode.

Ashokan, som under en period bodde i Beypore för att vara nära Basheer, berättade historien om hur de tre religionerna möttes genom en hälsning.

Fotografen Punaloor Rajan, som visade oss Basheers kniv, har givit oss obegränsad tillgång till nästan tusen bilder på Basheer tagna under trettio års tid.

Författaren M.T. Vasudevan Nair ger sällan ger intervjuer. Men han delade generöst med sig av sin syn på översättning och erkände att humor inte var hans starka sida, det var Basheers område.

Dokumentärfilmaren M.A. Rahman och hans fru Zahira berättade om sin tid med Basheer och om den lilla ”elefantlusen” som inte alls är en lus, utan en kuzu-ana, en trollsländelarv som påminner om en mycket liten elefant.

Scroll to Top