Meditation över en liten madonna

Följande text är en reviderad version av en artikel publicerad i tidskriften Österlent nr. 2/2011

Vi befinner oss någonstans under den första hälften av trettonhundratalet. Skåne är danskt, katolska kyrkan styrs av franska påvar i Avignon, Dante skriver som bäst på sin Gudomliga komedi, pesten härjar i Europa och någonstans i Tyskland eller kanske i Frankrike, möjligen på Gotland där den franske Bungemästaren verkar, sitter en ung flicka modell för en skicklig träsnidare som arbetar med en ”tronande madonna”. Vem beställaren är vet man inte. Det kan ha varit Sankt Petri kloster i Tumathorp, några kilometer från Simrishamn,  eller kanske en mäktig storman rik nog att köpa sig evig frälsning genom att skänka en skulptur till den närbelägna sockenkyrkan, granne med klostret. Vi kan i alla fall gissa att det var så det gick till.

Tommarpsmadonnan är så skadad av trämask och vandalisering att man glömmer att hon har haft sällskap. Fem små tår och ett underben täckt av en klädnad markerar det Jesusbarn som en gång vilat på hennes vänstra arm. Där resten av barnet, Marias bröst och vänstra ben en gång suttit gapar ett stort hål. Hennes högra arm är avhuggen vid armbågen och hon har förlorat nästippen, men resten av ansiktet med skymten av ett leende är intakt liksom huvudet med sin tidstypiska håruppsättning. Till skillnad från många andra madonnor bär hon ingen krona, endast en huvudduk, och hon sitter inte på någon tron utan på en enkel pall, men små färgrester undangömda i mantelns veck avslöjar att hon varit praktfullt bemålad i blått och guld som i konsten symboliserar rättvisa, makt, styrka, perfektion och gudomlighet.

Enligt den katolska kyrkan föddes Maria ”obefläckad”, det vill säga utan arvssynd, efter att hennes mor, Anna, ”impregnerats genom Guds försorg”. Maria bestämde sig redan i späd ålder för att förbli ogift tills hon mötte Josef och ängeln Gabriel uppenbarade sig sedan för henne och talade om att även hon skulle föda ett ”obefläckat” barn. Att det var just så det gick till fastställdes som doktrin av Vatikanen 1854.

Verklighetens kvinnor, å andra sidan, uppfattades som orena varelser. Till skillnad från Maria ansågs de vara direkt fallna efter den syndande Eva i paradiset, och eftersom allt ont ansågs komma norrifrån så fick kvinnorna i det medeltida Danmark tillträde till kyrkan genom den norra porten. Inne i kyrkan var det norra sidoaltaret ofta helgat åt Maria. Hennes roll som kultfigur kan gå så långt tillbaka som till 300-talets Egypten, och som sådan har hon medlarens roll, hon tillfredsställer behovet att tillbe en modersgestalt och hon symboliserar det kristna kyskhetsidealet, fast i den mening att hennes blotta närvaro är en påminnelse om att lust är en av de sju dödssynderna. Vid slutet av femtonhundratalet, det vill säga efter reformationen, avlägsnades ofta Maria och ersattes med den lidande Kristus för att inte uppmuntra till tillbedjan av madonnan som skyddshelgon för till exempel barnaföderskor på ett ”katolskt” sätt.

Nio tiondelar av det medeltida skulpturbeståndet har gått förlorat. Ingen vet hur, när eller varför, så trots att Mariabilden är mycket vanlig i den kristna ikonografin så är den tronande Tommarpsmadonnan dubbelt unik: hon tillhör tiondelen överlevare, men hon är också den enda tronande madonnan från mitten av trettonhundratalet som har hittats i Skåne, då pesten härjade och nästan inga kyrkor byggdes. Hennes äventyr efter rivningen av den medeltida sockenkyrkan i mitten av 1800-talet är okända. Allt man vet är att hon dök upp på Historiska museet i Lund någon gång 1907–1908. Där kan man nu besöka henne i en miljö som varken är för kall eller för varm, för torr eller för fuktig och där hon är skyddad från kraftiga temperaturväxlingar och direkt soljus bakom ljusa gardiner. De minimala färgrester som gömmer sig i mantelns veck har noggrant fästs av museets konservatorer och de skadedjur som gått så hårt åt det som finns kvar av ekträet har för länge sedan avhysts.

Scroll to Top